Wetterlings yxfabrik – Äldsta yxfabriken i Sverige

 

I Sverige har det funnits ett 20-tal yxsmedjor och de flesta startade runt sekelskiftet 1900. Idag finns tre kvar: Wetterlings i Storvik, Gränsfors Bruk i Bergsjö och Hults Bruk (Hultafors) i Åby. Av de som försvunnit låg tre i Gävleborgs län: Aktiebolaget Gefle Smidesfabriker, Åbyfors (Gefle Yxor), C.O. Åberg & C:o Yxfabrik, Edsbyn (Urafors Yxor) och Browalls Yx- & Smidesfabriks AB i Storvik.)

1880 startade Sven Axel Wetterling tillverkning av yxor, bilor och barkspadar för den då blomstrande skogsindustrin. Den första smedjan låg vid Bäckefors Bruk i Dalsland. 1882 kom Sven Axels broder, ingenjör Otto Wetterling, hem från Amerika där han under flera år studerat industriell yxtillverkning. Otto som var mycket tekniskt kunnig blev verkmästare och övertog omgående ansvaret för produktion och utveckling av företaget.

Som historisk kuriosa kan noteras att Wetterlings yxsmedja i Bäckefors var ett av de första företagen i Sverige som i större serier enbart gjorde yxor för avsalu.

1885 flyttades Wetterlings företag till Storvik – en viktig järnvägsknut för transport och råvaruhantering. Inte minst närheten till järnet och stålet var en fördel. Vattenkraften i Vallbyån var givetvis en förutsättning. Sex hushåll, bröderna Wetterling, smederna Hane, Ljung och Lundström samt smärglaren Petterson, flyttade med till Storvik.

Av bönderna i Bro och Storvik samt Browalls Smides AB hade Wetterlings köpt bolaget Walls Hammare, en gammal räck- och smältsmedja vid Vallbyån i Storvik. Företaget Walls Hammare hade bildats år 1870 genom sammanslagning av de gamla bergshamrarna i Wall och Hosjö. I Wetterlings förvärv ingick vattenfall, smedja, två bostadshus och kol- och järnbodar. Här hade det varit någon form av smidesverksamhet sedan många hundra år.

Wetterlings byggde ut och moderniserade. Redan 1889 byttes de två gamla vattenhjulen ut mot två moderna turbiner. Men fortfarande var smidet mycket hantverksmässigt – en smed hade fullt upp med att smida 20 – 30 yxor per dag. Om man gör antagandet att tre smeder smidde 25 yxor per dag i 265 dagar blev det ändå en årsproduktion på ca 20 000 yxor.

Otto Wetterling avled 1915 och Sven Axel var gammal och trött och inte lika tekniskt kompetent att sköta yxsmedjan som sin broder. Han tog då kontakt med grosshandlare Magnus Lilieblad från Stockholm och erbjöd honom att köpa yxsmedjan i Storvik. Lilieblad hade tidigare, tillsammans med rådman Carl Rundqvist i Säter (som redan tidigare hade en liten yxsmedja i Björshyttan, inte långt från Nisshyttan utanför Säter), startat AB Säters Yxfabrik 1907 men slutade som delägare och ensamsäljare av Säters yxor 1916. Noteras kan att Wetterling och Liljeblad var personligt bekanta och goda vänner även om de tidigare varit konkurrenter och Liljeblad betraktade med rätta den äldre Wetterling som en nestor i yxbranschen.

1917 sålde Sven Axel Wetterling yxsmedjan i Storvik till Lilieblad som 1919 bosatte sig i Storvik. Nu började en ny modernisering av yxtillverkningen. Maskinparken uppdaterades och för smide av yxhuvuden anskaffades en Arboga smidespress som fick ersätta de gamla fjäderhamrarna. Den användes fortfarande 2014! En viktig förändring var också ombyggnaden av sliperiet och övergången från grovslipning med stora sandstenar som måste gå i vatten – vilket var mycket hälsovådligt för arbetarna – till slipning utan vatten på smärgelskivor samt fläktutsugning.

 

1921 tog Lilieblad upp sin unge brorson Gustav Johansson (som senare bytte namn till Jungefors) från Småland till Storvik där han fick lära sig allt om yxtillverkning och försäljning. 1927 flyttade Liljeblad till Uppsala och Gustav blev platschef på yxsmedjan i Storvik.

1933 sysselsatte verksamheten 16 arbetare, verkmästare, kontors- och lagerpersonal. Produktionen var uppe i 108 000 yxor, bilor och barkspadar per år. Under kriget torde ett 40-tal personer ha arbetat i verksamheten.

1950 övertog Gustav Jungefors företaget. Femtiotalet var goda tider för yxtillverkare då skogsavverkning och vedeldning var omfattande i hela världen. Företaget ökade exporten och bland annat Argentina och Brasilien blev viktiga marknader.

Verksamheten utökades genom att Söderhamns Skaftfabrik köptes och flyttades till den likaså köpta Storviks Valskvarn (kallad Groths Kvarn). Skafttillverkningen har allt sedan dess varit av mycket stor betydelse för verksamheten och Wetterlings är idag den enda av Sveriges tre yxsmedjor som har egen tillverkning av yxskaft.  (Förutom Wetterlings finns det endast en tillverkare av skaft i Sverige, Bröderna Smedbergs i Rydaholm.) Skaft är en viktig del av en yxa – och bra skaft är svårt att tillverka.

1968 började Gustavs son, Ingvar Jungefors, arbeta i företaget. Ingvar hade redan innan han började sin tekniska utbildning arbetat i familjeföretaget, i likhet med sin yngre bror Åke. Ingvar var bl.a. med 1966 och monterade ner en av Säters Yxfabriks fyra Arboga smidespressar för att sedan montera upp den i Storvik där den fortfarande finns och används.

En ny skaftfabrik byggdes 1971 i direkt anslutning till yxsmedjan.  1960-talet och en bit in på 1970-talet var det fortfarande bra tider för yxtillverkning och Wetterlings hade goda relationer med närbelägna Sandvik AB som under många år var en stor och viktig kund. Toppåret 1974 köpte Sandvik ca 50 000 yxor av de totalt ca 160 000 yxor som producerades.

 

Bröderna Jungefors övertog ägandet av Wetterlings av sin far; Ingvar var majoritetsägare och vd. På 1970-talet kom dock allt hårdare tider. Den tekniska utvecklingen inom skogsbruket, först motorsågar och senare stora skogsmaskiner hade gjort yxan helt överflödig inom den kanske största kundgruppen: skogsarbetare. Bara i Sverige fanns det i början av 1960-talet omkring 350 000 skogsarbetare och även om många endast arbetade en del av året i skogen så förbrukade de stora mängder yxor. De 20-talet yxtillverkare som funnits i Sverige i början av 1900-talet hade 70 år senare reducerats till tre, där Säters Yxfabrik var den senaste som slogs ut, nedlagd 1966. De kvarvarande yxsmedjorna levde ett tag ganska bra på att dela på kunder från Säters Yxfabrik och en tillfällig uppgång vid 1970-talets oljekris. Totalmarknaden för yxor hade dock minskat dramatiskt men länge försökte nog yxtillverkare att överleva genom att sänka priset på yxorna – ofta tyvärr på bekostnad av yxornas kvalitet – för att därigenom kunna ta hem affärer på en allt hårdare prispressad marknad. Lönsamheten blev låg för alla yxtillverkare, inte bara i Sverige. Många av världens yxsmedjor avvecklades.  I till exempel USA hade det runt 1900 funnits ca 600 yxtillverkare, 2014 finns det kvar endast några få.

Konkurrensen från Kina blev märkbar redan under 70-talet. Wetterlings stora kund Sandvik AB började köpa sina yxor från Kina, via tyska ”skaftpåsättare”, under slutet av 70-talet vilket givetvis var ett stort avbräck för yxsmedjan i Storvik.

Ingvars son Lars Jungefors började arbeta på Wetterlings yxsmedja 1999, parallellt med sin far, var vd och ansvarig för ekonomi och produktion. Ingvars intresse blev nu den viktiga tillverkning av skaft där ytterligare en maskin för skaftsvarvning togs i drift 2007. Wetterlings mötte en vikande yxförsäljningen med att bredda produktionen och tillverka skogsverktyg, där Huskvarna blev en stor kund. Men historien upprepade sig. Lågprisländer har numera nästan helt tagit över också det sortimentet. Kvar finns emellertid den ursprungliga yxtillverkningen, fast på en något lägre nivå, där yxor smids i stort sett som 1919 i stabila gamla Arboga smidespressar. Merparten av uppvärmningen sker idag med induktionsvärme – från kallt stål till smidesvarmt 1200 grader på några minuter – och mycket av den slitsamma slipningen har tagits bort helt.

Wetterlings yxsmedja övertogs 2007 av Gabriel Brånby, som 1985-2009 ägde och drev Gränsfors Bruks AB, vilket han 2009 sålde till Adam och Daniel Brånby, två av hans fyra barn.

Idag är Wetterlings fortfarande i bröderna Brånbys ägo med Johan Ståhlberg som tillsatt platschef vid fabriken.

14 personer arbetar idag vid Wetterlings yxfabrik. På ett sätt har yxtillverkningen tagit ett steg tillbaka och numera är den gamla kunskapen och smideshantverket viktiga tillgångarna i företaget. Onödiga kemikalier har bannlysts och målarfärg blir allt ovanligare. Den smidda, omålade yxan blir ett bevis på hantverkarens skicklighet – ett hantverk som allt flera kunder lärt sig uppskatta och är beredda att betala lite extra för.

Verksamheten vilar på följande maxim: ”Man kan egentligen inte äga en antik yxsmedja – den tillhör en gemensam industrihistoria; men man kan axla ett ansvar att vårda och föra vidare den kunskap som tidigare generationer skapat och som förhoppningsvis kommer att överleva dess vårdare”. Det som förenar företagets anställda är ett intresse för yxtillverkning och yxkultur. Yxtillverkning, en bit av svensk industrihistoria, lever fortfarande och sprider sina produkter ut över världen.

Källor:
Ingvar Jungefors; Ovansjö Hembygdsförenings tidning Hembygd
Ovansjö nr 3 juni 1999, Storviks köping 1875 – 1950
Gränsfors Bruks Yxmuseum arkiv
Karin Forsberg, Hults Bruks historia, 1949